Det känns lite jobbigt att ha fyllt 25. Det känns som de ungdomliga årens topp, ett avstamp mot att bli ”gammal”.
När jag var 12 år tänkte jag alltid att man var vuxen när man var 18, då skulle man veta allt och hitta en stadig pojkvän som man sen skulle gifta sig med. Det kändes så himla avlägset. Jag blev 18 år och tyckte livet sög. Jag var trött på att plugga, när de flesta andra tyckte gymnasiet var livets höjdpunkt ville jag mest bort. Bort från stan, resa och upptäcka något annat. Efter studenten – då börjar livet!
Vi tog studenten och det var med ett visst vemod. Men när alla andra gick runt med Cerveras katalog och klurade på vad de skulle önska sig för glas i studentpresent så gick jag runt med min katalog med språkskolor i Spanien. Och visst var det otroligt skönt att sluta skolan, känna sig helt bekymmerslös och fri. Jag pluggade spanska i Valencia, solade och badade, drog en flaska vin om dagen, pussade på nån pojke och hade en tre månaders lång mailkonversation med en kille som jag inbillade mig vara hemligt kär i. Och så kom jag hem 6 kilo tyngre och använde inte byxor på ett halvår.
Jag började jobba på Lutis och Linnea försäkrade mig om att det inte var så farligt att vara kassörska. Efter tre veckor började jag gråta för att det var så otroligt tråkigt. Eller kanske mest för att jag inte hade någon plan för framtiden längre och att vara fri och bekymmerslös inte var ekvivalent med att blippa varor på Luthagens Livs. I sex månader höll jag mig i skinnet och jobbade ihop pengar, men ett par veckor innan min 20-årsdag brast det. Jag sa upp mig från jobbet, ställde in min födelsedagsfest och ringde mamma på jobbet och sa att jag skulle åka till USA och jobba med hästar. Det var då min blogg föddes – City Chic i Ridbyxor som den hette på den tiden.
Jag jobbade fruktansvärt hårt under de månaderna, ibland undrade jag vad jag gett mig in på, samtidigt var det det bästa jag gjort. Jag kom hem till jul och började jobba på Lutis igen. Det är en riktig hatkärlek jag har till det där stället, Luthagens Livs är en såpopera som skulle platsa på bästa sändningstid. 2007/2008 hade det mesta i mitt liv någonting med Lutis att göra och det var intriger av rang. Samtidigt drömde jag om att bli reseledare och fasade över att folk började plugga. Då måste man bli vuxen och bestämma vad man vill göra med sitt liv. Jag bestämde mig för att vara riktigt ungdomlig och backpacka i Asien istället.
Jag kom hem och hade inte alls hittat mig själv som folk påstår att de gör efter sådanadär långresor. Det enda jag visste var att jag inte skulle gå tillbaka till Ica. Jag levde på mina sparpengar, handlade med aktier och sökte jobb. Så började jag jobba på Arlanda och det var himla kul – i 4 månader. Sen fick jag jobb som reseledare på Fritidsresor och blev erbjuden ett jobb med hästar i Spanien. Och så träffade jag Martin. Jag bestämde mig för att åka till Spanien, det är där jag trivs allra bäst.
Halvåret som följde efter att jag kommit hem var schizofrent. Jag visste varken ut eller in med något, kände att jag började bli för gammal för att flänga runt och fly från verkligheten, det var hög tid att börja plugga något och lista ut vad och det var dags att försöka ta i ordet stabilitet. Förmodligen var det att jag träffade Martin som gjorde det lättare för mig att till slut försöka finna lite ro i min rastlösa själ. Jag intalade mig själv att jag inte var gammal, även om det är extra svårt när alla man pluggar med är 3-4 år yngre. Jag bestämde mig för att man inte är gammal förrän man fyller 25...
