Sånt jäkla meck att flytta. Mamma hjälpte mig att flytta, nu hjälper jag henne. Men det är ju lite orättvist att jag flyttade från en etta och hon från en trea. Från tre trappor utan hiss till tre trappor med minimal hiss. Jag har dessutom fått ta rollen som man. Jag får köra skåpbilen, jag slår ner de platsbyggda hyllorna, hamrar och spikar till skeva prylar. Medans mamma prompt ska ha med handväskan till återvinningscentralen så fokuserar jag mest på att slänga så mycket saker jag kan på så kort tid som möjligt. Ungefär när vi båda höll på att kräkas på allt vad bananlådor och kånka jäkligt tunga möbler upp och ner för trapporna heter så kom IKEA-hemkörningen. Soft med hemkörning tänkte vi och hade ungefär 17 gånger försäkrat oss om att det ingick att gubbarna bar in det i lägenheten. Jorå, fast bara in i hallen fick vi höra. Johejdu. Icke. Där stod en tanig kille utanför porten och sa att på helger ingick bara körningen. Och att IKEA ofta sa fel. Jag och mamma tittade på varandra, våra redan långa armar och ömma ben och så på nya soffan och en likadan byrå som jag har i sovrummet som jag svor att aldrig mer lyfta för att den är så jäkla tung. Nej men kul kväll. IKEA kan vänta sig ett mindre trevligt samtal på måndag. Sen blev det en tur till Max där beställningen tog 10 minuter för att hon var tvungen att upprepa beställningen 42 gånger innan vi kunde köra till nästa lucka. Där upprepade hon allt 14 gånger till innan vi fick påsarna med oss. Vi damp ner vid köksbordet redo att trycka in dagens första och sista mål mat. Vad händer? Hon har trots 56 upprepningar inte stoppat ner allt i påsen...
Jag säger god natt nu.