Himmel och potatis

Ääntligen hemma. En lång dag. Efter att ha vaknat vid sidan om en liten varm skitgroda i ljusblå sidenpyjamas som krypit ner i min säng under natten så var det fullt liv. Två busfrön ska underhållas, de ska ha frukost, borsta tänder, kläs på, håren ska flätas, hårspray är ju skoj, strumpor med Jordgubbs-Lisa, blöja på den minsta, det ska kissas, morbror ska upp ur sängen, det ska bredas mackor och morfar ska undvika hjärtattack. Allt detta innan släkten mellanlandade och medans jag försökte göra mig kyrkorepresentabel. Sedan körde bilen fast i snön och vi höll på att krocka med en buss.

Och så var det begravning.

Wilma, som är fyra år- utom tummen, är otroligt fascinerad av döden och funderar så mycket.

Nej Åke är inte i himlen, han ligger faktiskt i en kyrka i en låda

Har Åke inget huvud nu? Jaha. Har han näsan kvar då?

Farfar, vem skjutsar Åke till himlen nu då?










Sandra Li, om man sitter på det kalla kan man få rumpisblåsor. Det säger farmor. (Blåskatarr var det visst..)

Hallå, det finns någon här som ääälskar Sandra Li. - Jaag. Jag älskar dig ända till potatisen. (Jo men potatislandet ligger ju 35 meter upp i backen. En överväldigande kärlek måste jag säga.)

Jag älskar dem iallafall, till potatisen och tillbaka, så otroligt goa båda två. Det är ju nästan så man vill ha en egen. Bara nästan.